Italian Mannerist Painter, ca.1518-1594 His father was a silk dyer (tintore); hence the nickname Tintoretto ("Little Dyer"). His early influences include Michelangelo and Titian. In Christ and the Adulteress (c. 1545) figures are set in vast spaces in fanciful perspectives, in distinctly Mannerist style. In 1548 he became the centre of attention of artists and literary men in Venice with his St. Mark Freeing the Slave, so rich in structural elements of post-Michelangelo Roman art that it is surprising to learn that he had never visited Rome. By 1555 he was a famous and sought-after painter, with a style marked by quickness of execution, great vivacity of colour, a predilection for variegated perspective, and a dynamic conception of space. In his most important undertaking, the decoration of Venice's Scuola Grande di San Rocco (1564 C 88), he exhibited his passionate style and profound religious faith. His technique and vision were wholly personal and constantly evolving.  Related Paintings of Tintoretto :. | The Miracle of St Mark Freeing the Slave | Tancred Baptizing Clorinda | Portrait of a Venetian Procurator | Miracle of the Brazen Serpent | Man in Armour |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Artist Adolphe Joseph Thomas Monticelli
(October 14, 1824 - June 29, 1886) was a French painter of the generation preceding the Impressionists. Monticelli was born in Marseille in humble circumstances. He attended the École Municipale de Dessin in Marseille from 1842 to 1846, and continued his artistic training in Paris, where he studied under Paul Delaroche at the École des Beaux-Arts. In Paris he made copies after the Old Masters in the Louvre, and admired the oil sketches of Eugene Delacroix. In 1855 he met Narcisse Diaz, a member of the Barbizon school, and the two often painted together in the Fontainebleau Forest. Monticelli frequently adopted Diaz's practice of introducing nudes or elegantly costumed figures into his landscapes. He developed a highly individual Romantic style of painting, in which richly colored, dappled, textured and glazed surfaces produce a scintillating effect. He painted courtly subjects inspired by Antoine Watteau; he also painted still lives, portraits, and Orientalist subjects that owe much to the example of Delacroix. After 1870, Monticelli returned to Marseille, where he would live in poverty despite a prolific output, selling his paintings for small sums. An unworldly man, he dedicated himself singlemindedly to his art. The young Paul Cezanne had befriended Monticelli in the 1860s, and the influence of the older painter's work can be seen in Cezanne's work of that decade. Between 1878 and 1884 the two artists often painted landscapes together, once spending a month roaming the Aix countryside. Although Monticelli experimented briefly around 1870 with a treatment of light reflecting the discoveries of the Impressionists, he found the objectivity of this approach uncongenial. Confronted with criticism of his style of painting Monticelli himself remarked, "I paint for thirty years from now". The work of this instinctive painter reached its greatest spontaneity in the decade before his death in 1886.
FLORIGERIO, Sebastiano
Italian painter, Friulian school (b. ca. 1500, Conegliano, d. 1543, Udine).